På fälter | Nya verktyg för kulturaktörernas kommunikationsproblem

Litteraturkalendern är något som man bara var tvungen att hitta på. Det har funnits ett ständigt behov av den. Den har varit en aktuell fråga hos min egen arbetsgivare Nihil Interit en längre tid. Detta och behovet av allmän effektivisering av informationsverksamheten inom litteraturbranschen har diskuterats med utropstecken i samband med Runografi. Det har diskuterats också överallt annanstans. Nu genomförs Litteraturkalendern äntligen som en del av Textens hus övriga verksamhet. Vad fint. Det är dags för en fanfar.

Kalendern lanseras i en tid när förlusten av arter är stor i tidningarnas kulturredaktioner. Det är allt svårare för litteraturnyheter och litteraturevenemang att komma fram i kulturmedier. Kulturjournalismen får en allt mer underhållande karaktär och det gamla informationsförmedlande greppet ersätts snabbt av metrikorienterad klickpopulism och rekryteringar där inspelning av vertikala videor blir ett centralt delområde av yrkesskickligheten i stället för sakkunskap. Därmed behövs nya verktyg för att bemöta förändringsutvecklingen. En utveckling som inte enbart är positiv.

Nyheter om litteraturbranschen, företeelser, evenemang och kontakter finns i fortsättningen i Litteraturkalendern på en adress. Detta innebär att synligheten blir betydligt bättre för hela branschen. Utbudet gäller inte endast huvudstadsregionen och kalendern kommer inte att ha rollen som en grindvakt för innehållet. Utgångspunkten är att Litteraturkalendern är en riksomfattande aktör som önskar alla människor och organisationer i branschen välkomna, oberoende av verksamhetsområdets postnummer eller typen av litteratur.

I fortsättningen kan kalendern också användas både till distribution av nyheter och bättre samordning av funktionerna i litteraturbranschen. Genom den gemensamma verksamhetsplattformen är det möjligt att samordna tidsplaner för kurser, evenemang och möten och undvika onödiga överlappningar. I min egen bakgrundsgemenskap har vi diskuterat även detta i flera år. Nu svarar man på ropet. Strålande.

Själv väntar jag mig inte vertikala videor eller klicknyheter om en toalettkris av Litteraturkalendern. Inte väntar jag mig heller mediepopulism som stärker känsloreaktioner på informationsförmedlingens bekostnad. Jag tror inte heller att kalendern behöver en enda ”stjärnkritiker” från den gångna tiden för att bygga en ny synlighetskultur för litteraturbranschen. Roastande kritiker som skränar i envägsmedier hör till 1900-talet. Eller skulle åtminstone göra det.

Jag väntar mig nyinspirerad kulturkommunikation som är öppen för alla, och till och med sådan kommunikation som går i flera riktningar och som får hela fältet att bli entusiastiskt över litteraturens och texternas värld på ett faktabaserat sätt. Om det lyckas så gagnar det hela det finländska kulturlivet. Och egentligen gagnar det också hela det finländska samhället, då det politiska klimatet lutar mot grov populism och kulturfientlighet. Man behöver knappast separat räkna upp exempel på den högaktuella tendensen.

Jari Nikkola

Skribenten är verksamhetsledare för poesiföreningen Nihil Interit och medlem i Litteraturkalenderns styrgrupp.